Vägskylt:

Detta är ett avslutat kapitel. Den blog som uppdateras ligger här.

Jag ramlade in i ett blogginlägg jag skrev i november, och shit. Såhär kändes det då:

I brist på annat vandrar åter tankarna till drömmen om tillhörighet. Gimme some roots dear Godess. Fan, jag kan acceptera any jävla plats. Fast... VARFÖR ÄR DET SÅ VIKTIGT FÖR MIG?? Fanon säger att det var i ett barns blick Mama, see the Negro! I'm frightened... som hans värld slogs i spillror. På Martinique, där han växte upp, var det vita, det franska, hyllat. Fanon var franskare än fransmännen. Det var så han kom till 'moderlandet', han åkte dit för att försvara det mot Nazisterna, slåss för sitt lands frihet. Han som fransman - och så detta barns blick. Slår allt i spillror, dessa barns blickar. De oskyldigaste frågorna. Var kommer du ifrån? Stockholm. Nej, jag menar, var är du född? Stockholm. Men dina föräldrar... Och så bygger vi ner och upp våra världar och Fanon som var ett geni hade kommit över det (teoretiskt åtminstone) vid min ålder men jag måste kämpa hårdare, framgångsrikare för att det ska sluta vara viktigt för det är faktiskt inte roligt längre.

Ett tag kändes det som om det enda jag skrev om var nationell identitet och exotisering. Jag vill inte låtsas som om den skulle vara över nu, ilskan över att inte få vara självklar, eller att den ens har möjligheten att gå över utan radikala samhällsförändringar. Däremot upptar inte tillhörighetstankarna min tid längre. De är (temporärt?) över. Det är sjukt skönt. Jag tror att jag bloggade bort dem. Jag tror att det hade värsta terapiverkan när jag tillät mig att ta plats, upprepa mig, vara långrandig. (Ja jag påminner mig om att detta är min privata plats men det var läskigt ändå.)

Jag vill alltid skriva med mig själv i texten. Jag vägrar göra mig själv objektiv, oberörd, domare och publik samtidigt. Kanske är det därför det blivit svårare att blogga - att skriva om rasism utifrån min nya, (om än kanske tillfälliga) stabila och alltid lika vita position känns jobbigare än att utgå både från min vita privilegieposition och från min diasporaidentitetsvånda. Det är svårt att teoretisera med sin egen priviligerade position närvarande och synlig, och det bör vara svårt. Det är tyvärr både enkelt och helt gratis att låta bli.

Jag skulle gärna vilja lyckas sommarblogga med just privilegiefokus: om att ta för mycket plats, på andras bekostnad. Om att ta saker för givna eftersom jag förväntar mig att bli behandlad som vit medleklass. Eller vad sägs om den här anekdoten: I tyskland där nynazisterna har hårdare definitioner på arier och utlänningar än kanske något annat lands högerextremister misshandlades för ca tio år sedan en alldeles straight irländsk turist till döds. När historien berättades för mig och mina språkkurspolare lät förvåningen och förbistringen inte vänta på sig. Men han var ju vit. Europé. Är dom galna, kan ingen känna sig trygg här? Nynazister ska hålla sig till att vara farliga för de Andra, de ska fan ha reglerna jävligt klart för sig. Då kan de upphöjda objektiva domarna prata yttrandefrihet och stringenta regelverk. Då kan demokratin tullas på med 'demokratins medel'. De ska bara ha jävligt klart för sig vilka som är vita och vilka som inte är det, så att inte 'allas' trygghet riskeras.

Jag skulle alltså kunna börja ifrågasätta min rätt att känna mig trygg. Inte för att jag inte har rätt att känna mig trygg, men vad bygger denna trygghet på? Jag vet att de svenska nynazisterna hatar på sätt som inte är farligt för mig i parken om natten. På detta bygger min tillgång till trygghet. Vad händer om jag tar det på allvar? Vad händer om jag försöker beskriva mitt liv med det med i analysen? Jag vill blogga om brudar och fylla och sommarlov på så sätt att jag lär mig se hur jag skapar mening kring ingredienserna i mitt liv inte bara utifrån omvärldens upplevelse av min hudfärg utan också utifrån mina förväntningar på den.

Novemberinlägget om identitet och vånda känns långt borta, men det borde vara nära. I det kopplar jag analyser av rasism till mitt liv, jag sätter in mig själv i ett sammanhang. Det vill jag göra i sommar också.

Allt är lyx allt är lyx allt är lyx. Klassresan har nått pointen av no return. Lillebror och jag är på långweekend i Paris och alla jag känner ska doktorera min värd och hans kombo snackar headhunting överallt heter affärerna le petite bourgeousie de är stolta över det. Det är misstänkt lätt att leva det är för lätt att leva det är vi som gör det svårt för de flesta människor att överleva.

Vi lever på andras arbete. Vi skapar kunskap som säger att det är gott.

Jag har ingenting att säga, ingenting. Allt som kan tänkas komma ur min mun handlar om skoskav och kärleksångest och tristess: sådant jag använder för att berättiga min bekvämlighet.

Det finns andra val. Det finns andra val.
Det är pinsamt att vi låter oss svepas med. Som barn, är vi. Vi tillåter oss att vara barn.
Jag tror att jag kan bättre. Jag måste tro att jag kan bättre.

Äh, jag vill ha sommarlov å flickor å öl om jag ska blogga.